Livstecken



Nu har jag varit i Mwanga i två veckor och även om det kan tyckas vara kort tid känns det som en evighet. Efter många turer fram och tillbaka har vi äntligen kommit i ordning i huset och påbörjat introduktionen på banken. Det främsta problemet nu är den sporadiska tillgången till internet, vilket förstås försvårat mitt bloggande.

 

Förutom den bristande kontakten med er där hemma känns allting riktigt bra. Den oron och de tankar jag hade hemma känns nu helt obefogade. Jag hade aldrig kunnat föeställa mig att det skulle kännas så bra som det gör och att jag skulle anpassa mig så fort. Efter att ha varit inställd på en enorm omställning är nu den största chocken att det inte varit någon större omställning alls. Nu är min vardag här och det känns helt naturligt att varje morgon gå längs den röddammiga grusvägen till jobbet, utbyta hälsningsfraser på swahili med lokalbor vi möter på vägen och vinka till barnen som entusiastiskt skriker "How are you?" efter oss när vi går förbi.

 

Förhoppningsvis kommer bloggandet bli bättre när jag fått mer rutin på vardagen här. Tills vidare får ni hålla till godo med foton jag tagit under diverse utflykter vi gjort. De första är från ett besök till en varmvattenkälla mitt ute på savannen och från ett besök hos masaierna som lever i gränslandet mellan Tanzania och Kenya. Resten av fotona är från i onsdags då vi var bjudna att fira Eid Al-Adha hos bankchefen i hembyn Usangi som ligger väldigt vackert uppe i bergen.

 

Nu hinner jag inte skriva mer då klockan närmar sig tio och det är dags för förmiddagens höjpunkt, fikat!