Den här helgen skulle jag ha spenderat i Nairobi som en del
av en dryg veckas introduktion och konferens inför praktikarbetet som väntar i
Tanzania. Attentatet i Westgate-gallerian satte stopp för det. På grund av
oroligheterna i staden valde We Effect att skjuta upp resan en vecka med
förhoppning om att situationen ska ha lugnat ned sig till dess. Ett antiklimax
förstås och mina packade väskor står nu i mina föräldrars gästrum och väntar på
avresan som i stället sker nu på tisdag.
Jag har under veckan noga följt nyheterna som kablats ut om
attentatet och aldrig tidigare har en plats så långt borta känts så nära. En
plats som tidigare endast varit en prick på kartan har nu blivit en del av mitt
medvetande och jag känner en märklig samhörighet med människorna på tv:n. Det blev också en påminnelse om hur trygg man kan
känna sig när man lever i Sverige och vilket privilegium det är. Attentatet
blev också en påminnelse om att det är en ny, annorlunda verklighet jag åker till.
En som på många sätt skiljer sig från den hemma i trygga Stockholm där jag har
mitt liv, vänner och familj.
Antiklimaxet till trots har den extra veckan hemma bidragit
till lite välbehövligt andrum. Efter en väldigt intensiv sista vecka fylld av ärenden,
packande och avsked fick jag en chans att landa i det här innan jag åker.
Oavsett hur förberedd jag känner mig inför praktikperioden kan jag ändå inte
riktigt föreställa mig hur det kommer att bli när jag väl är på plats i Mwanga.
Vad jag vet dock är att jag är redo att åka. Jag är redo att besöka platser jag
tidigare bara drömt om, lära känna den afrikanska kulturen och, framför allt, möjligheten
att få bidra med något värdefullt.